Med ett durkdrivet grin på läpparna anländer Earnie Olsson till den ryska gränsen en sensommardag 1979. Den smått olympiska lidelse med vilken tullen fingergranskar hans kropp visar sig vara den första i en serie oförsyntheter som året i Leningrad har i beredskap.
Han studerar poesi, men här är studier inte att tala om. Earnie tvingas åse hur hans gamla jag förbyts i ett sämre. Han förhärdas och förråas.
Då det står klart för honom att han själv är på väg att efterapa alla de eländigheter och dårskaper som utmärker livet bland svarthandlare, kackerlackor och partimän, vill han lämna landet.
I stället sätts han i husarrest. Konsulatet vänder honom ryggen och hans öde vilar plötsligt i en fullkomligt främmande människas hand, hos en mansvarelse oåtkomligt inkrupen i en labyrint av korridorer högst upp på Utländska avdelningen. Mannen kallas Dekan.
Det tycks som förgjort.